Vi är på Sydtoppen!

Att gå från nya toppstugan upp till Sydtoppen är något man har längtat efter under hela sin träning, känna att nu är jag på väg att klara av det här. Underbart! En sista vandring på en halvtimme upp mot toppen. Där uppe kan man kan se 11% av Sverige, men ibland är vädret så att man bara kan se 11% av toppen. Några gånger ser man bara 11% av sig själv. Men känslan är alltid den samma när man står där uppe. Målet är nått! Jag står på Sveriges högsta punkt och all möda var det värt! Sydtoppen är en så kallad toppglaciär, den varierar från år till år i höjd. Glaciärens storlek varierar också beroende på hur mycket snö som fallit på den under vintern och hur hård avsmältningen har varit under våren och sommaren. Därför är betingelserna olika från år till år att ta sig upp. Men upp kommer man!

Kaffedalen och upp till Sydtoppen!

Den sista branten på Västra leden, steg för steg, sakta lunk uppför. Det är brant, det känns som om man har ett gummiband i ryggen, man måste stanna ibland och titta ner mot Kaffedalen. Det hjälper att se hur snabbt avståndet växer ner mot dalen. Snart ser vi Nya toppstugan. Vi lägger ifrån oss ryggsäckar, tar med oss vad vi behöver upp till toppen!

Ryggsäcken!

Jackan!

Ett år kvar till Sydtoppen!

Västra leden, på förmiddagen!

Vi kommer upp till Kittelbäcken, den ska vi över. Normalt inga problem så här tidigt på morgonen. Några år har det funnits en bro över Kittelbäcken byggd av STF. Att den ska byggas upp varje år kan man inte räkna med. Solen har inte legat på glaciärerna så länge vid den här tiden på dagen, vattenståndet brukar vara lågt, men det gäller att hitta ett bra ställe att vada över. Vi går vidare upp mot Vierramvare, nu börjar det bli riktigt brant. Om snölegan är fin till höger om Tuolpagorni går vi i den, i annat fall får vi ta oss över ett stenigt parti. Leden upp mot Vierramvare brukar bjuda på lite motstånd, det är jobbigt, leden slingrar sig uppåt. Tusetalstals människor har gått här tidigare, det är grusigt och lite ansträngande. Vi gör några korta stopp, utsikten mot Tuolpagorni och ner i Ladjovagge är helt fantastiskt. Vi ser sjön Ladtjojaure, sjön som vi åkte båt på. Man börjar känna sig liten här uppe, allt är så stort och högt. Det är nu vi börjar sjunga av glädje över att få vara här!

Och vi står på toppen av Vierramvare, tittar ner i Kaffedalen! Himmel, ska vi ner i dalen och sedan upp igen på andra sidan. Här gäller det att uppmuntra varandra! Självklart klarar vi det här! Om vädret är fint kan man se Sydtoppen, den ligger där som en vit maräng i ett svart landskap. Helt magisk syn! Eller så snöar det! Då vet man att vädret bara kan bli bättre! Men vi är ju inte uppe än! Nej, det stämmer! Mer kommer senare!

Västra leden tidigt på morgonen!

Vi startar vår vandring från Kebnekaise fjällstation klockan 05:00. Det betyder att vi är uppe vid fyra tiden för att äta frukost, den fixar vi till själva i servicehuset. Förmodligen är det bara vi som går iväg vid den här tiden och vi har hela det vackra fjälllandskapet för oss. Tuolpagorni ligger framför oss och vi ser ett etappmål: Vierramvare, som vi ska upp på. Fjällstationen ligger på 690 m.ö. h. och vi ska upp Sydtoppen som ligger på cirka  2100 m.ö.h. De första timmarna är lättgånget, plant men stenigt. Vi tar oss över Jökelbäcken, det brukar inte vara några problem och vidare upp i Kitteldalen, där Kittelbäcken brusar på vänster sida. Redan här börjar det bli brant, så det gäller att gå sakta och hinna njuta av utsikten. Vi har gjort ett antal korta stopp, tagit av oss något klädesplagg om vädret är bra. Ansträngningen upp i Kitteldalen höjer pulsen. Eller så kan det börja snöa och man går och undrar hur den här dagen ska bli. Vädret växlar ständigt här uppe, bäst är det att titta uppåt, ta ett steg i sänder.

Presentation av Kjell. Och strumpan!

Kängan!

Meanderbågar.

Ladtjovagge, dalgången i centrala Kebnekaiseområdet går i väst-östlig riktning. I dalen ligger sjön Ladtjojaure, som slingrar sig i ett flackt landskap. Vi startar vandringen i Nikkaluokta, går 4 km i dalen till nedre båtlänningen. På vår vandring upp till Kebnekaise fjällstation kommer vi att åka båt över sjön, då sparar vi 6 km vandring, sedan är det 8 km kvar från övre båtlänningen till fjällstationen. Ladtjojaure är en intressant sjö. Sediment dras ner av jokkarna och sjön blir mycket grund. Båten drivs med vattenjet, som bygger på principen att en vattenstråle riktas akterut och på det sättet får båten att röra sig framåt. Det bildas meanderbågar i sjön av erosionen i ytterkurvorna och sedimentation i innerkurvorna. Det meandrande förloppet är en naturlig form för alla vattendrag som flyter fram i ett slättlandskap. En slinga som inte längre har något vattenflöde kan bilda en korvsjö. Fenomenet har fått sitt namn efter floden Menderes i Turkiet.



Bildande av en meander och en korvsjö.







Meander är också en dekorativ ornamentering.

(orname.net) 



Skrönan om när Linné blandade ihop namnen.

Kebnekaise, på lulesamiska Giebnne (kittel) och gájsse (hög och spetsig topp), på nordsamiska Giebmegáisi, försvenskat till, Giebnegáisi. Det betyder ungefär "Kittelfjället", fjället med en topp som ser ut som ett kärl. Men så ser ju Tuolpagorni ut!

Kebnekaise har inte någon kittelformad topp. Kan det vara så att Kebnekaise är rätt namn men på fel fjäll? Tuolpagorni betyder något som, hög slätt, vilket snarare ser ut som delen nedanför toppglaciären på Kebnekaise. Något att tänka på när vi går på den steniga högslätten på väg mot toppen. Nu finns det också en förmodlig skröna om att det var Linné som blandade ihop namnen när han bad en lokal same namnge bergen. Eller kanske var det så att dåtidens kartritare förväxlade namnen.

Tuolpagorni.

Tuolpagorni är landets mest fotograferade berg och den mest iögonfallande toppen man möter när man vandrar in i dalgången Ladtjovagge. Man ser berget nästan hela vandringen från Nikkaluokta till Kebnekaise fjälllstation. Tuolpagorni är 1662 meter högt och högst upp finns en fördjupning i berget, strax under toppen. Det hela ser ut som en vulkankrater. Där uppe ligger rester av en nischglaciär. Dessa finns på kalla skuggiga bergssidor i kalla klimat. När snön samlas där uppe på branten, kommer varken vind eller sol åt området utan den ligger kvar året runt. Snön förvanlas till glaciäris och så småningom bildas en nischglaciär. Underlaget gröps ur och den skålformade glaciärnischen bildas. Om klimatet blir varmare och nischglaciären smälter bort kvarstår själva nischen som en erosionsform och lämnar efter sig typiska stenfyllda urgröpningar i berget. Tuolpagorni kan man bestiga från baksidan, gå upp till kraterkanten och man har sitt eget "kraterkafé" där uppe med uppburen fika. Vid fint väder har man en vacker vy över hela Kebnekaisemassivet. Man kan också klättra en klassiker, Silhuettleden, som går i den vänstra silhuetten. Sveriges längsta led men räknas också som en av sveriges lösaste och farligaste leder.

Toppar!

Fotot taget från båten på sjön Ladtjojaure. Västra leden startar från Kebnekaise fjällstation mot sänkan mellan Tuolpagorni och Vierramvare, upp på Vierramvare på 1711 möh, ner i Kaffedalen mellan Vierramvare och Kebnekaisemassivet. Upp på Sydtoppen. Sedan tillbaka samma väg igen. Turen tar allt från 12 - 15 timmar. En lång härlig dag i Sveriges högalpina landskap!